Om hopp och förtvivlan...

När Julia var som sjukast och vi satt timme ut och timme in och vakade i hennes sjukhusrum, minns jag så väl att jag fick en stark känsla av att jag inte orkade hoppas att hon skulle överleva. Alla provsvar blev sämre och sämre, och tiden skulle utvisa om hennes lilla kropp skulle vinna kriget mot den då härgande infektionen. Jag minns att jag förlitande mig på att andra människor skulle bära mitt hopp, som mitt krossande mammahjärta tappat greppet om.

Nu långt senare, har jag funnit mitt hopp igen. Julia vann den gången mot infektionen, och har vunnit så många strider under sin sjukdomsperiod. Ibland slår mig dock tanken att det troligtvis just i detta nu finns många familjer som inte klarar att hoppas på livet. Därför sydde jag såna här lussebullar till alla cancersjuka barn på sjukhuset vi hör till. En liten hälsning på luciadagen om att någon vet att de finns, och vet vad de kämpar för.

Säkert lite töntigt, men jag lider av maktlösheten mot den här hemska sjukdomen, och vill göra något för alla dem som drabbas. Att skänka pengar för alla sålda plagg är ett sätt. Att skicka en hälsning till dem är ett annat.

Gå gärna in på Julias insamling (länk till vänster) och skänk en peng för livet, för alla de barn som kämpar för livet när vi andra firar jul.