Idag ordnade en vän en liten loppis i en by. Idén var att samla in pengar till barncancerfonden. Arrangören är en väldigt speciell vän till mig. Vi lärde känna varann när min dotter och hennes son kämpade mot cancern. Hon var den enda i hela världen som förstod hur mitt mammahjärta mådde mitt i allt förskräckligt vi upplevde. Vi mailade förkrossade känslor till varann nästan dagligen under den period vi bodde på sjukhus (som av olika anledningar sällan var samma sjukhus).
Efter några månader förlorade hennes son kampen mot cancern. Ett faktum som vände upp och ner på min värld. Det är så overkligt att en tvååring, efter långt lidande inte orkar leva mer. En svår orättvisa, med tanke på att min dotter överlevde sin sjukdom och behandling.
Här kan du läsa om deras familjs resa genom cancerlandet;
Både hon och jag driver på olika sätt fortfarande kampen mot sjukdomen genom att samla in pengar till barncancerfonden. Numera för andra cancersjuka barn och deras familjers skull. Att göra det är som en tröst i den maktlöshet vi genomlidit.
På marknaden idag såldes KÄMPA-plagg som jag skickat dit. Bla de här dreglisarna!
Ja visst pågår alltid kampen! Än om man klarat sig igenom så fortsätter man att leva med sjukdomen på något vis.
SvaraRaderaJag har själv haft cancer (men är nu frisk sedan 25år tillbaka) och har vänner som förlorat sina barn i sjukdomen EB nyligen. (läs mer om EB här: www.ebforeningen.se) Man blir så förkrossad och hela ens värld ställs på ända. Och som du skriver, att kunna göra något, att hjälpa, för de som fortsätter att kämpa mot olika sjukdomar kan kännas som en liten tröst.
Fint gjort av dig (er) att ni skänker till Barncancerfonden, som är det som ligger mig näst varmast om hjärtat efter EB-fonden.
KÄMPA på!
Kram Mari