Om kärlek och hat

Idag är det ett år sedan sista cellgiftet gavs. Det innebär att vi ska till sjukhuset på kontroll idag. (Det är vi var 8e vecka). Idag har det väckt massa minnen och därmed känslor i mig.

När Julia hade varit svårt sjuk i ett halvår, (Det går inte att beskriva hur sjuk hon var för nån som inte erfarit ett cancersjukt, döende barn) så började hon hata mig. Hon skrek att hon inte ville ha mig. Och jag förstod henne. Det var jag som skjutsade henne till helvetet på sjukhuset. Det var jag som höll fast henne när de plågade henne med nålar och undersökningar. Det var jag som tvingade henne att äta, fast hon bara kräktes av det. Jag hade inget val. Jag ville behålla henne.

I morse satt hon och såg bekymrad ut vid frukostbordet bär hon förberedde sig för de nålstick som väntar idag.
Så tittar hon på mig,
"Mamma, vet du hur mycket jag tycker om dig?"
"Nej"
"Lika mycket som hela jordklotet!"

Mitt hjärta spricker av tacksamhet. Hon överlevde, och hatet har bytts mot oändlig kärlek. <3

Nu är vi strax framme vid sjukhuset (sitter i bilen och bloggar) Nu tar jag ett djupt andetag och biter ihop. Vi har klarat mycket. Vi klarar den här dagen med. I morgon är en vanlig dag igen.