Känslostormar

Usch vad arg jag var när jag skrev det förra inlägget. Arg på att det finns talesätt som bla insinuerar att jag ska va tacksam för cancern. Cancern som näst intill dödade min dotter.

När jag läser förra inlägget så blir jag så trött på mig själv och mina känslostormar. För det låter ju som att jag är arg på mina vackra, omsorgsfulla medmänniskor som försökt att bemöta mig i mitt lidande.

Nu vill jag förtydliga mig. Alla ni som vågat finnas i min närhet när vi hade det jobbigt, utan er hade jag inte överlevt. Utan er hade jag gått sönder. Det var ni som bevisade att kärleken är störst av allt. Att kärleken kan bära genom lidande.

Tacksamheten finns, men inte för cancern, det är människornas kärlek som är värd den.

Det är nog dags att sy. Mitt beprövade sätt att skingra tankar.