Bekräftelse

Nytt jobb, och nya kollegor. Idag uppstod en märklig situation. Jag jobbar som ni vet som sjuksköterska, och har just börjat på en vårdcentral. På lunchen kom jag att sitta bredvid en läkare som jag inte känner alls. I samtalet så kom vi in på hur det skulle vara att jobba i barnsjukvården. Hon berättade att hennes mål med läkarutbildningen hade varit just detta, men att hon när hon fått egna barn blivit för känslig. Hon sa:

"Som student var jag inte alls känslig, tog inte riktigt in hur de sjuka barnen hade det, ja, förutom leukemibarnen förstås. Då hade jag det svårt med sömnen"

Jag funderade ett kort slag på om jag skulle berätta om min erfarenhet. Den delen av min identitet som är cancermamma. Men det passade inte, och jag valde att bara låta hennes ord sjunka in och bekräfta min upplevelse. Att den var nåt av det värsta en mamma kan uppleva.

Jag satt där och mindes plötsligt en barnsköterskas ord från en av Julias sjukhusvistelser. "När man sett mycket så är det just att ens egna barn skulle drabbas av leukemi som är den värsta mardrömmen"

Tänk att jag levt genom den värsta mardrömmen, och kommit ut på andra sidan. Jag känner mig stark och stolt över det.