Varning för känslokräkning i bloggen

Ikväll handlade flera av bolibompafilmerna om barncancer. Då förflyttas jag tillbaka. Tillbaka till vår berättelse. Det som slår mig varje gång jag ser nåt på tv om det här, är att det inte går att beskriva verkligheten genom tv-rutan. Det kanske är bra och förskonande för er som inte behövt vara just där, där med ert dödssjuka barn.

Medias bild är ofta skrattande små skalliga barn som leker med clowner. Det var även min bild innan mitt liv tog vägen genom barncancern. Jag chockades av verkligheten, och förstår samtidigt att den inte går att visa upp, att göra underhållning av. Men idag måste jag få berätta. Jag måste få ut smärtan i minnena.

I verkligheten vibrerar sjukhusrummets luft av kräks och dödsnärvaro. Barnet drogas med morfin mot sina hemska smärtor, familjerna viskar för att inte störa det sjuka barnet som äntligen slumrar istället för jämrar. Droppställningen surrar och tårarna är slut. Istället har en krampaktig ångest flyttat in och slutit sig runt mammahjärtat. Mammahjärtat som slår konstigt och isar varje gång ett provsvar väntas.
Kanske tio minuter i veckan ser man clownerna. Då de försöker att sjunga och blåsa såpbubblor för att få det apatiska barnet att vilja öppna sina ögon. Efter en stund backar de sakta ut med lite sorgsna miner då de inser att försöket misslyckats.

I det rummet bodde jag i över hundra dagar.

Efter något år var Julia ett av de skrattande, skalliga barnen som lekte med clownerna. Flera av hennes vänner fick inte uppleva det. Tillfrisknandet.