Längst in i hjärtat

Senaste dagarna har varit fyllda av minnen. Minnen som skaver, som jag helst skulle vilja inte fanns. Att det var något jag hörde om på tv. Inte såg i mitt barns fotoalbum.

Jag har en vän som jobbar som psykolog. Hon brukar säga åt patienter att stanna upp i känslan och beskriva vad som känns. Igår kväll försökte jag. De smärtsamma minnena kunde jag härleda till mitt eget hjärta. Bakom bröstbenet gör det ont. Maler, svider, trycker. Om jag sen vänder tankarna mot framtiden, och den annalkande kontrollen på onkologen, så är det som att känslorna omvandlas till illamående, som om de blev riktigt starka, skulle behöva kräkas ut.

Som tur är så kommer minnena inte så ofta. De påminner liksom bara ibland. Påminner om det värsta, men också hur stark jag är, hur mycket kärlek vår familj innehåller, och om att idag är idag, oavsett vad som händer i morgon.

Våga leva.