Ro och oro

Oro är hemskt. Under tiden vi levde med cancern fick jag höra ett citat från en förälder som genomlidit något liknande "oro är ett litet ord, för en stor känsla, som får allt annat att blekna".

Det stämmer så bra. För man orkar/kan/vill inte glädjas åt körsbärsträdens blommor när man håller på att mista en älskad. Världen krymper till väldigt liten och väldigt vibrerande. Det är hemskt. Det är nedbrytande och energikrävande, och man omvandlas till ett vrak som tvingas flyta med i de hemska vågorna mellan hopp och förtvivlan. 

Jag blev påmind om hur det är, i påskas. Julia blev akut sjuk i en extremt ovanlig och allvarlig infektion. Hon blev inlagd hastigt och frågan jag bävat för alltid kom

-"Mamma kan jag dö av det här?"

Det var just den frågan jag ställde inuti mig själv. Den frågan som gav mig hjärtklappning och ont i magen. Den frågan som höll mig vaken på natten, tittandes på den lilla lidande människan som är mitt barn.

Men i Sverige har vi bra sjukvård, som lyckas behandla allvarliga infektioner.

Tack alla läkare som inte skriver antibiotika i onödan, så att vi har mediciner som fortfarande biter på allvarliga infektioner. Alla ni som nekats penicillin på vårdcentralen, hoppas ni förstår att det är ett val för att Sverige inte ska få resistenta bakterier som dödar. 

Krampaktig oro kan jag lindra med handarbete. Så på sjukhusrummet blev den här koftan till. Till lillebror.